Varför följer skolverket inte skollagen?

I skolagen står det bl a följande när det gäller betyg i grundskolan:

10 kap Grundskolan

Betygssättning

15 § Betyg ska sättas i grundskolans ämnen.

16 § Betyg ska sättas
1. i slutet av varje termin från och med årskurs 6 till och med höstterminen i årskurs 9 i alla ämnen, utom språkval, som inte har avslutats,
2. i slutet av varje termin från och med årskurs 7 till och med höstterminen i årskurs 9 i språkval, om ämnet inte har avslutats, och
3. när ett ämne har avslutats. Lag (2010:2022).

Källa: www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/

Det innebär att betyg inte ska sättas vid några andra tillfällen än i slutet av varje termin.

Vad betyder då det i praktiken? Jo, att lärare inte ska betygssätta prov och inlämningsuppgifter mm. Däremot så kan och ska lärare göra en kvalitetsbedömning mot de kunskapskrav (förmågor) i år 6-9 som finns i LGR-11. Där kan läraren säga att när det gäller det här kunskapskravet (förmågan) har du visat på en kvalitet som är på C-nivå (eller E- resp A-nivå). Det finns inga kriterier på D- och B-nivå, så dessa nivåer kan eleverna aldrig visa upp (de används bara när betyg sätts i slutet av terminen). Orsaken till att man gjort på detta sätt i den nya skollagen och i LGR-11 är att när man sätter betyg så ska alla (eller i alla fall de flesta) kunskapskraven (förmågorna) finnas bedömda och utgöra underlag för betygssättningen. Man ska alltså inte sätta betyg på enstaka kunskapskrav (förmågor). Rent praktiskt görs detta genom att läraren kontinuerligt under terminen fyller i vilka kvaliteter som eleven uppvisat i den ämnesmatris som finns i LGR-11 . När betyg sätts i slutet av terminen görs en avläsning av matrisen enligt följande:

Når eleven alla E-kriterier så får eleven betyget E.

När det gäller betyget D så ska eleven ha nått alla E-kriterier och ”till övervägande del” C-kriterierna.

Når eleven alla C-kriterier så får eleven betyget C

När det gäller betyget B så ska eleven ha nått alla C-kriterier och ”till övervägande del” A-kriterierna.

Når eleven alla A-kriterier så får eleven betyget A.

Jag vill trycka på de två viktigaste aspekterna av betygssättningen:

  1. Betyg sätts bara i slutet av höst- och vårterminen
  2. Betygssättning görs genom att man fyllt i och sedan gör en avläsning av matrisen i LGR-11.

Nu blir det lite bekymmersamt när man tänker på ovanstående och tittar på de Nationella Proven (NP) i grundskolan (jag refererar till de nationella proven i år 6 och 9 då det är i de årskurserna i grundskolan som det finns både nationella prov och betygssättning).

–       De nationella proven är obligatoriska att genomföra

–       Skolverket har infört begreppet ”delprovsbetyg” i samband med de nationella proven (används t ex i NP i svenska i år 9 där eleven får ett betyg på varje delprov och de tre delprovens betyg omvandlas enligt en tabell till ett betyg för hela provet)

–       Skolverket använder begreppet ”provbetyg” på de nationella proven

–       Måste alla delprov vara godkända för att eleven ska få ett godkänt provbetyg i årskurs 6 och 9?

Skolverkets svar: Olika regler gäller för olika prov. Proven kan ha en sammanvägningsmodell som utgår från resultaten på delproven och som genererar ett provbetyg.

–       Varför kan man få godkänt resultat på hela provet trots att resultatet på ett av delproven inte är godkänt?

Skolverkets svar: Resultatet på ett delprov som inte når upp till godkänt kan kompenseras av goda resultat på övriga delprov. Anledningen är att de enskilda provdelarna inte ger lika mycket information om elevens kunskaper som provet i sin helhet.

–       Läraren kan inte sätta betyg enbart utifrån resultatet på provet, eftersom provet inte prövar elevens kunskaper mot hela kunskapskravet

– Många delprov och prov bygger på att eleverna får poäng som sedan omvandlas till ett betyg.

Källa: www.skolverket.se/prov-och-bedomning/nationella-prov/fragor-om-nationella-prov/obligatoriska-prov-och-undantag-1.161485

Ordet delprovsbetyg och ordet provbetyg finns inte med i varken skollagen eller i LGR-11. Det är alltså begrepp som skolverket infört i samband med de nationella proven. En NO-lärare som kontaktat PRIM-gruppen (de som konstruerat NP i matematik) fick svaret att Skolverket givit direktiven att man skulle ha en poänggräns för de olika betygen, alltså ett helt annat tänk än kunskapskraven i matrisform i LGR-11.

Det finns alltså ingenting i de två tunga styrdokument som styr den svenska grundskolan som säger att man varken ska eller får sätta betyg vid andra tillfällen än i slutet av terminen. Själva betygssättningen får inte heller gå till på något annat sätt än i punkt två som jag beskrev tidigare i texten. Att eleverna kan få betyget B eller D på en del av NP i svenska i år 9 övergår mitt förstånd. Det finns inga kriterier för detta, så det måste vara en omöjlighet.

Min fråga blir därför: Bryter skolverket mot skolagen? Eftersom de nationella proven är obligatoriska: tvingar skolverket alla grundskolor/undervisande lärare i år 6 och 9 (i de ämnen som har nationella prov) att bryta mot skollagen?

För andra brister som finns i de nationella proven hänvisar jag till mitt tidigare blogginlägg:

https://johan1111.wordpress.com/2013/05/12/nationella-prov-i-ar-6-och-9-en-hjalp-for-larare-vid-betygssattning-eller/

Systemfel i svensk skola gör att skolan arbetar i uppförsbacke

Det finns åtskilliga exempel på systemfel i den svenska grundskolan. Nedan listar jag några av dem.

1. I läroplanen från 1994 införde man målstyrning i svensk skola. Tyvärr så fortbildade man inte lärarna i hur man jobbar målstyrt, utan det skulle var och en lära sig själva. Jag jobbade inte i svensk skola när läroplanen implementerades, men det är väldigt tydligt att implementeringen inte var i närheten av vad den borde varit. 15 år senare kallades läroplanen från -94 fortfarande för ”den nya läroplanen”. Inget bra betyg för arbetet med att få lärarna att jobba i enlighet med läroplanen. I läroplanen från 2011 fortsätter det målstyrda arbetssättet, men fortfarande kan få lärare jobba målstyrt.

2. När man införde att lärarna skulle jobba i arbetslag gavs lärarna ingen fortbildning (eller möjligtvis väldigt lite fortbildning) i varför man införde förändringen eller vilken tanken med att jobba i arbetslag är. Fortfarande idag finns många lärare i svensk skola som inte förstår varför man jobbar i arbetslag. En del av dessa ser inget mervärde i det och vill därför ”köra sitt eget race”. I dag finns inget tvång på att ha ämnesövergripande arbetslag, men det är inte heller bra att hoppa fram och tillbaka mellan olika system.

3. IKT är en starkt växande sektor i svensk skola idag. I en del kommuner jobbar man fullt ut med 1-1 (en elev – en dator). Ansvaret för att göra något bra av alla datorer som finns i skolan ligger på de enskilda skolorna. Den enda stora satsning som gjorts hittills, PIM, var tyvärr inte vad som behövdes. PIM gav lite grundläggande färdigheter, men är inte alls vad som behövs/krävs för att en lärare ska känna att den vågar släppa läroböckerna och istället jobba utifrån LGR-11 och använda de möjligheter som datorerna erbjuder för att leva upp till styrdokumenten.

4. LGR-11. När den nya läroplanen implementerades sades det att satsningen på implementeringen var mycket större än läroplanen -94. Jag är ledsen, men det är inte tillräckligt. Man kan inte ha en läroplan som en stor del av lärarna inte förstår/kan arbeta efter. Det är inte de enskilda lärarnas fel, utan det är en implementeringsproblematik. Man måste gå ut och förklara så tydligt hur man ska tänka/arbeta för att leva upp till läroplanen så att alla lärare förstår och kan leva upp till det. Ett tydligt exempel är att lärarna fortfarande (trots att det är fjärde gången betyg sätts i det nya betygssystemet) inte vet var nivån för att få betyget E (lägsta godkända betyget) ligger. Inte heller vet lärarna var nivån för de andra betygen ligger eller vad ”till övervägande del” (som krävs för att nå B eller D) faktiskt betyder. Att tro att varje lärare kan läsa och tolka läroplanen fungerar tyvärr inte. Då får vi tusentals olika tolkningar av hur vi ska jobba för att leva upp till läroplanen.

5. De nationella proven. Det finns två tydliga syften med den nationella proven, men det ena syftet lever proven inte upp till. Det syftet är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning. Med tanke på hur mycket tid, kraft och resurser som läggs på de nationella proven kan man inte kalla det för något annat än ett systemfel (vilket är trist då proven innehåller många bra upgifter och ett stort arbete läggs ner på att skapa bra bedömningssystem, något som tyvärr inte lyckats med i samband med årets prov).

6. Skolan är både timplanestyrd och målstyrd. De är i stort sett varandras motsatser (”alla gör lika” respektive ”alla gör olika”). Ett jämförande exempel är om man tränar på ett gym

”Timplanestyrd styrketräning”: Alla tränar samma övningar, väljer samma vikter och gör lika många repetitioner.

”Målstyrd styrketräning”: Man kan göra samma övningar (t ex bicepscurl), men använda olika tunga vikter och göra olika många repetitioner.

7. Fler prov (tänker på den ökade mängden nationella prov) eller mer formativt arbete?

8. Mer tid åt eleverna eller mer administration?

Många av dessa systemfel diskuteras inte alls i Sverige idag. Min förhoppning är att man börjar diskutera systemet mer och enskilda delar av systemet mindre. Att sätta ett plåster på knät när man har brutit armen hjälper inte.

Nationella prov i år 6 och 9 – en hjälp för lärare vid betygssättning, eller…?

Det är snart dags för lärarna att sätta betyg för fjärde (!) gången med det nya betygssystemet. Många lärare har sett fram emot årets nationella prov för att få stöd och hjälp med betygssättningen, både hur man ska tänka när man utvärderar elevernas kvalitet gentemot kunskapskraven samt var nivåerna för de olika betygsstegen E, D, C, B och A ligger. I vissa ämnen finns sedan tidigare konkreta elevuppgifter som till viss del (det är ganska få uppgifter det handlar om) hjälpt till med det sistnämda, men det är många lärare som är osäkra om de är rättvisa i sin bedömning. Det är många värdeord som ska tolkas på samma sätt för att en likvärdig bedömning ska kunna göras. Ett arbetslag på skolan där jag jobbar har nyligen haft diskussioner om en del av värdeorden och de kan intyga att det är svårt att få en samsyn kring dessa även om i det här fallet det handlar om färre än tio lärare som deltagit i diskussionerna. Hur svårt är det då inte för alla lärare i Sverige att ha en samsyn?!?

Det finns många personer som har starka åsikter om de nationella proven. Detta är lätt att förstå då man titta på omfattningen på proven. Det är många prov i många olika ämnen, vilket innebär att det är mycket tid, kraft och energi som läggs på proven, både för lärare och elever. Då är det självklart att man som undervisande lärare vill få ut en maximal effekt av de nationella proven.

Innan jag går in på de nationella proven vill jag dock belysa obalansen i diskussionen. Jag har inte hört någon som säger att de vill diskutera hur lärares egna prov ser ut och hur bedömningen av dessa går till! Med tanke på att det genomförs betydligt fler prov som enskilda lärare tillverkar och bedömer så vore det en minst lika viktig diskussion! Den diskussionen blir dock svårare i praktiken då den innefattar i stort sett alla lärare som jobbar i Sverige (och även de läromedel som har egna prov).

De nationella proven är mycket mer genomarbetade än vad en enskild lärares prov någonsin kan vara. Forskning av Jesper Boesen visar att de nationella proven i matematik är mycket mer välbalanserade än de matematikprov som matematiklärare själva tillverkar. Även om jag inte har något forskningsstöd för det så kan jag tro att det gäller även för andra skolämnen. ”So far so good”, men nu till de nationella proven…

Skolverkets nationella prov har i huvudsak följande syfte:

1. Stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning

2. ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Källa: www.skolverket.se/prov-och-bedomning/nationella-prov

Om de nationella proven lever upp till ovanstående så fyller de sitt syfte. Om de inte gör det så lever de inte upp till sitt syfte. Svårare än så är det inte! Jag kommer därför att beskriva om jag tycker att de gör det eller inte.

Följande ”problem” med årets nationella prov har jag upptäckt (utifrån ovanstående syften):

1. I LGR-11 står det tydligt att eleven är i centrum. Med tanke på det är det konstigt att man inte har ett enhetligt system för att visa eleverna vilken nivå (E, C eller A) de har möjlighet att visa på en uppgift. I SO-provet (Religion) för år 9 har man tre rutor (en för E, en för C och en för A) där man sätter ett kryss om eleven kjan ge belägg för E-nivå, två kryss för belägg för C-nivå och tre kryss för belägg för A-nivå. I andra nationella prov har man olika varianter av en minimatris där man synliggör både inom vilken nivå (E, C eller A) som belägg kan göras samt vilka förmågor det är som bedöms på uppgiften. Jag tycker personligen att minimatriserna är väldigt bra.

2. I SO-provet (Religion) i år 9 finns det tre olika förmågor som bedöms. De kallas för 1, 4 och 5. Inom område fem (söka information och värdera källor) kan eleven bara visa två belägg och då anses det vara för lite för att ligga till grund för bedömning. En elev kan således bli godkänd på provet utan att ha ett enda belägg inom område 5. Inom område 4 finns det tre möjliga belägg (på E-nivå och två belägg för C och A-nivå) och där verkar det inte vara något problem att göra en bedömning. Varför har man då inte tre belägg även inom område fem om det är en ”magisk” gräns när man får tillräckligt underlag för att göra en bedömning? Som man valt att göra nu känns det bara konstigt: Man har med en förmåga, men den ”räknas inte” i bedömningen.

3. Nivån för de olika betygen på de nationella proven i år 6 verkar vara lägre än många lärares betygsbedömning när de satte betyg på eleverna till jul. Om detta är ett tecken på att lärarna varit för stränga är det bra att nivån synliggörs, men det finns mycket som tyder på att det inte är så enkelt. När ett betygssystem är nytt är lärarnas bedömning oftast väldigt sträng (så var det med LPO-94; i början var det oerhört svårt att få ett MVG, de sista åren med LPO-94 delades det ut mellan 10 och 20 gånger så många MVG som det första året). Det verkar som att det är en ”sanktionerad” betygsinflation som sker med årets nationella prov i år 6. När betygsskalan ändrades från G/VG/MVG till E/D/C/B/A var det tydligt att det skulle vara betydligt svårare att få ett A än det tidigare var att få ett MVG. Jag har pratat med flera lärare som tidigare jobbat på högstadiet (och som därmed är vana att sätta betyg) och de ger en samstämmig bild av att för många elever når A på de nationella provet i år 6 med tanke på att kraven för A ska vara högre än MVG i det gamla systemet (det går inte att göra en direkt jämförelse då det inte sattes betyg i år 6 i det gamla systemet). Slutsatsen blir att elever i år 6 nu har ett lägre betyg än deras resultat på de nationella proven. Inget tacksamt utgångsläge för lärarna när de ska ha den dialogen med eleverna och föräldrarna och förklara varför det är så. Sabine Louvet beskriver på ett bra sätt problemen med det nationella provet i matematik i år 6 (särskilt hur bedömningen om en elev ska få betyget D respektive B på det nationella provet går till) i sin blogg:

http://pedagogstockholmblogg.se/omg/2013/04/24/tack-for-det-skolverket/

4. De nationella proven är fortsättningsvis till största delen skriftliga (även om man till viss del ökat mängden delar som inte bara är skriftliga). När jag läser LGR-11 ser jag inte att eleverna måste visa sina förmågor skriftligt, utan det räcker att de har förmågorna och att de visar dem för betygssättande lärare. Min känsla är att det är lite som när ett förlag ger ut nya böcker som är anpassade till LGR-11: De utgår från den gamla strukturen och gör lite ändringar (t ex mer muntliga övningar i matematikboken) för att kunna komma ut på marknaden så fort som möjligt för att kunna sälja så många böcker som möjligt. Det förlagen egentligen borde göra är att bygga upp böckerna från början så att de lever upp till LGR-11. På liknande sätt är det med de nationella proven. Man har förändrat dem en del för att bättre leva upp till LGR-11, men de borde göras om från början istället för att ”finslipas” i kanten. I nuläget är det dessutom så att man inom de flesta (alla?) nationella prov mäter språkliga kvaliteter, något som inte är tanken i en del ämnen (t ex matematik, NO och SO-ämnena), där det är ämnesförmågorna som ska bedömas.

5. Poäng på de nationella proven som sedan omvandlas till ett betyg. Här signalerar man till lärarna i Sverige att man ska bedöma genom att sätta poäng. Jag och många med mig förordar att man ska sluta sätta poäng på prov (förutom om man har glosförhör etc, då det är okej att se hur träningen av glosorna gått m h a poäng) . Poäng på prov härstammar från den relativa betygsskalan som vi lämnat för länge sedan. Då skulle eleverna sorteras ut så att rätt antal elever kunde få det högsta betyget osv. Jag tolkar det som att man inte hittat något bättre sätt att försöka standardisera bedömningen på de nationella proven. Att mäta kvantitet med poäng är lätt. Att mäta kvalitet med poäng är svårare. Hela bedömningen enligt LGR-11 bygger på att det är skillnader i kvalitet som avgör vilket betyg eleven ska få. Bedömningen vid betygssättning sker m h a en matris, inte med poäng.

6. På det nationella provet i svenska i år 9 kunde eleverna få betyg på läsförståelsedelen och dessutom kunde man få betyget B eller D på den delen. Det måste vara en omöjlighet då det inte finns några sådana kriterier överhuvudtaget. Betyg sätts bara när man gör en bedömning av alla (eller i alla fall de flesta) förmågorna. Det borde alltså inte ges något betyg förutom då man väger ihop alla delar av det nationella provet i Svenska och det borde vara omöjligt att ge betyget B eller D på en enda del.

När alla delar av det nationella provet i Svenska ska bedömas gör man ett sammanvägt provbetyg. Här skriver man i bedömningsanvisningen ”I första hand är provbetyget ett genomsnitt av betygen på delproven.” Sen bifogar man en tabell där läraren läser av provbetyget utifrån resultaten på de olika delproven. Det finns 56 olika kombinationer på delprovsbetygen i tabellen. Exempel på provbetyg: F, D och C på delproven ger D i provbetyg (Hur man kan få D på ett delprov förstår jag fortfarande inte…). Kombinationen B, A och A ger ett A i provbetyg och kombinationen E, D och D ger ett D. Jag har svårt att släppa tanken att man använder sig av samma grundtanke som man använde när vi hade ett annat betygssystem (för länge sedan).

7. På de prov som bedöms med poäng så har skolverket infört begreppet ”delprovsbetyg”. En sökning i LGR-11 visar att ordet delprovsbetyg inte förekommer i LGR-11 (inte så konstigt eftersom bedömning och betygssättning sker med en matris, inte med poäng på prov). Det är alltså ett begrepp som ligger utanför LGR-11 och som används när man ska bedöma elevens resultat på de nationella proven.

Skolverket beskriver det på följande sätt:

Nationella prov i år 6 – Summativ och formativ funktion

I matematik läggs poängen från alla delprov ihop till ett provresultat och ett provbetyg. I engelska, svenska och svenska som andraspråk anges resultat på enskilda delprov i form av delprovsbetyg. Dessa delprovsresultat vägs sedan samman till ett provbetyg. Hur denna sammanvägning går till är lite olika för respektive ämnesprov och finns beskrivet i bedömningsanvisningarna. Principerna för sammanvägning till ett provbetyg skiljer sig delvis från de principer som gäller vid betygssättning eftersom betygssättningen bygger på ett betydligt bredare underlag än vad ett nationellt ämnesprov kan ge underlag för.

Källa: www.skolverket.se/prov-och-bedomning/bedomningsstod/grundskoleutbildning/ak-4-6/bedomartraning

8. Bedömingen av vilket betyg eleven får i matematik i år 9 på det nationella provet:

Totalt kan eleven få 98 poäng (fördelade på 37 E-poäng, 39 C-poäng och 22 A-poäng). För att få ett E behöver eleven 24 poäng totalt och för att få ett A behöver eleven minst 76 poäng totalt varav minst 11 är A-poäng. Om jag tittar lite noggrannare på dessa siffror:

En ”svag” elev som strävar efter ett E på nationella provet och som inte klarar uppgifter på C- och A-nivå behöver 24 av de 37 E-poäng som man kan få. Det motsvarar ungefär 65 % av alla E-poäng. Det betyder att 13 poäng på den nivå som eleven siktar mot kan eleven i det här fallet ”slarva bort” för att klara sitt betygsmål på det nationella provet.

Om jag jämför med en elev som siktar på ett A på nationella provet så borde den eleven utan större problem behärska det som är på E- och C-nivå. Då man totalt kan få 76 poäng på E- och C-nivå tillsammans är det inget problem för en A-elev att klara den totala poängsumma som behövs, vilket är 76 poäng totalt. Eftersom eleven dessutom behöver minst 11 A-poäng räcker det med 76 – 11 = 65 poäng på E- och C-nivå. Den här eleven kan alltså ”slarva bort” 11 poäng (eller mer om den har fler A-poäng) på nivåer som är av lägre kvalitet än den nivå eleven siktar mot betygsmässigt. De 11 A-poäng som eleven behöver är 11 av 22 A-poäng, d v s 50 % av poängen.

Relativt sett ser det alltså ut som att kraven för ” A-eleven” är lägre än för den svage ”E-eleven”. Dels kan de missa ungefär lika många poäng, men A-eleven kan missa poäng på en lägre nivå (E- eller C) och dels räcker det för A-eleven att klara 50 % av poängen på ”sin” nivå, medan E-eleven behöver 65 % av poängen på sin nivå.

Det kan vara så att provuppgifterna är valda på ett sådant sätt att det kompenserar för den här bedömningsnivån, men det visar på ett tydligt sätt hur svårt det är för en enskild lärare att veta med hjälp av de nationella proven hur den ska göra när den ska sätta betyg.

Det är mycket möjligt att det finns fler saker som jag kunde beskriva, men jag tycker att de exempel jag givit ger ett tillräckligt underlag för att belysa min poäng.

Jag påminner om syftet med de nationella proven:

1. Stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning

2. ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Jag anser att årets nationella prov är kontraproduktivt när det gäller det första syftet! För mig innebär att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning att lärarna får hjälp med två saker:

1. Hur de ska tänka när de sätter betyg

2. Hjälp med var nivåerna ligger för de olika betygsstegen.

Som jag beskrivit ovan så finns det för många olika varianter på bedömingen av de nationella proven och jag är övertygad om att lärarna blir än mer osäkra (förvirrade!) kring hur de ska tänka när de sätter betyg och var nivåerna ligger efter årets nationella prov. De lärare som nu fått feedback att det är bra att jobba med prov där de sätter poäng och sedan omvandlar dessa poäng till ett betyg är väldigt illa ute vid betygssättningen. Det finns inte heller någon koppling mellan det matristänk som gäller vid betygssättning i slutet av terminen där eleven till övervägande del ska klara C- eller A-kriterierna för att få betyget D eller B och det tänk som genomsyrar de nationella proven.

Syfte två fyller proven säkert (jag har inte överblick på huvudmannanivå och på nationell nivå), men om det är därför vi har alla dessa nationella prov finns det ingen orsak att alla elever ska skriva de nationella proven! I så fall kan man välja ut det antal elever som behövs för att man ska få statistiskt säker information om kunskapskraven uppfylls eller inte på de olika nivåerna.

Min slutsats blir tyvärr att man är ute på tunn is när det gäller utformningen  av årets nationella prov. Provuppgifterna är i många fall (de flesta?) väldigt bra och skulle vara en guldgruva för lärarna att använda kontinuerligt under läsåret i undervisningen. Att de nationella proven är sekretessbelagda underlättar inte detta. Tyvärr har den svenska skolan anammat det sätt man använder inom juridiken, d v s istället för att satsa resurser innan för att visa hur man kan göra för att leva upp till skollag och LGR-11, så låter man varje skola göra sin egen tolkning och i efterhand klankar man ner på de som gjort fel. Det är därför skolinspektionen hittar fel hos de flesta skolor och det är därför betygsbedömningen är väldigt olika på olika skolor i Sverige idag. Den tid, kraft och energi som läggs på att ta fram de nationella proven borde de senaste åren istället ha lagts på att ta fram ett bedömningsstöd med många exempel på uppgifter och elevlösningar på olika betygsnivåer i alla skolans ämnen. Då hade kvaliteten i svensk skola höjts i samband med införandet av LGR-11. Nu har man istället en stor mängd lärare som är frustrerade och som fortfarande inte vet hur de ska göra för att bedöma och betygssätta eleverna, trots att betyg snart sätts för fjärde gången med den nya betygssskalan. En intressant aspekt är att alla de uppgifter med elevexempel som tas fram för att underlätta lärarnas bedömning är av skriftlig karaktär. Som jag beskrivit tidigare är min tolkning av LGR-11 att de flesta bedömningskriterierna inte behöver uppvisas av eleverna i skriftlig form.

För att inte tråka ut läsarna låter jag bli att utförligare skriva om hur lång tid proven tar, sambedömning, rättingsarbetet, vikarier då lärare rättar etc.

Johan Kant har ett bra blogginlägg som belyser några andra aspekter än de jag tagit upp:

http://johankant.wordpress.com/2013/04/25/debattinlagg-pa-skola-och-samhalle/#more-2546

För den som vill fördjupa sig i hur man jobbar enligt LGR-11 hänvisar jag till mitt tidigare blogginlägg ” Det största problemet i Svensk skola idag är ett ”osynligt problem””: http://bit.ly/15Zl3rW

© Johan Lindström, Skolledare inom Utbildning Rotebro, Sollentuna

Twitter: @Aland72

Är demokrati ett bra styrsystem för dagens samhälle och för framtiden?

”Demokrati är ett grekiskt ord som betyder folkstyre eller folkmakt. Ordet har dock inte samma innebörd nu som det hade för antikens greker. Deras definition av vilka som var ”folket” stämmer inte överens med vår. Demokrati är ett sätt för staten att styra samhället där man tar hänsyn till samhällets gemensamma behov.”

Dagens samhälle har blivit så komplext att ett demokratiskt styre har svårt att leva upp till definitionen av ordet demokrati. Om en person ska ha huvudansvaret för ett lands finanser idag ställs det mycket högre krav på personens kompetens än det gjorde för 100 år sedan. Detsamma gäller den som har huvudansvar för sjukvård, skola etc. Idag räcker det inte att ha en hygglig kunskap och ett eget tyckande, utan man måste ha en hög kompetens och samtidigt vara beredd att ta till sig den senaste forskningen. Om man gör det och anpassar sitt sätt att tänka och styra utifrån detta har man en möjlighet att vara framgångsrik och leva upp till sitt demokratiska uppdrag. Här finns det problem som är inbyggda i nuvarande system.

Tidsperspektivet på både politiker och marknaden är sällan det som är bäst för samhällets gemensamma behov. Samhället behöver långsiktigt hållbara lösningar, medan politiker har nästa val att ta hänsyn till, d v s kort tidsperspektiv när det gäller många beslut. Marknaden har krav på avkastning till aktieägare årligen (även kvartalsvis med kvartalsrapporterna; en dålig kvartalsrapport kan vara förödande för ett företag), vilket gör att många beslut blir kortsiktiga även då det är marknaden som styr.

I Svensk skola har man under perioden 1989-2012 genomfört 55 stycken skolreformer. Var och en av dem kan ha ett bra syfte, men tillsammans blir det inte någon långsiktig bra grund för det svenska utbildningsväsendet. Många politiker har en bild över hur man vill att det ska vara och sedan letar man efter stöd för att förstärka sin bild. Till exempel är det ju så att de flesta insatser som görs i en skola ger ett positivt resultat. Det innebär att man kan införa nästan vad som helst och säga att det fungerar (men att det samtidigt är andra saker som man hade kunnat införa som hade fungerat mycket bättre).

Ett annat problem är den korruption som finns i många länder. Om beslutsfattare är mutbara kan det bli förödande för samhället på sikt. Ytterligare problem som finns är t ex att de ekonomiska system som dagens samhällen baseras på är en ständig ekonomisk tillväxt. För en fortsatt ekonomisk tillväxt krävs en ökad konsumtion. Redan i dag överutnyttjar vi en del av jordens begränsade naturresurser och en ständigt ökad tillväxt leder i slutändan till en återvändsgränd. Däremot är det oftast politiskt självmord att föreslå något annat än en ekonomisk tillväxt, så att tro att politikerna tar ansvar för den frågan är inte troligt.

Marknaden har givits ett stort mandat att styra vart vårt samhälle är på väg och det finns en stor tro på att marknadsanpassning (konkurrens) löser våra gemensamma problem (bostäder, skolor, sjukvård etc), men marknaden har i grunden bara ett gemensamt mål, nämligen att tjäna pengar. I kommunen där jag bor ser man nu att det nästan bara byggs bostadsrätter samtidigt som behovet av hyresrätter är väldigt stort. En lokalpolitiker säger att byggherrarna ser bostadsrätter som mer lönsamma. Det är en korrekt analys och det är därför det byggs så många bostadsrätter. Det som är oroväckande är när samma lokalpolitiker lite senare säger att marknaden ska ta en del av ansvaret. Det är här som en stor del av grundproblemet finns: Politiker släpper över ansvaret till marknaden och när marknaden inte gör det politikerna vill så tar man inte sitt ansvar som politiker, utan man vädjar till någon annan (i det här fallet marknaden) som har sin egen agenda och den agendan är inte densamma som politikerns. Vems är felet då? Marknadens eller politikerns? Som jag ser det är svaret solklart. Det är politikerns och om vi backar till definitionen av ordet demokrati så anser jag att systemet då havererat och det är inte längre en fungerande demokrati (då politikern inte gör det som är bäst för samhällets gemensamma behov).

Än tydligare blir problemet när man ser hur stort inflytande lobbyister har på beslutsprocessen. Om jag börjar med att titta på USA (som ofta fungerar som förebild för Sverige) så kan jag konstatera att det är få personer som i realiteten har möjlighet att bli president i USA. I ett land med över 300 miljoner invånare är det säkerligen inte mer än något tiotal personer som kan ställa upp i nästa presidentval och av dessa är det säkerligen betydligt färre som kan nå hela vägen till Vita Huset. Orsaken till detta är att det kostar enorma summor att genomföra en framgångsrik valkampanj i USA. Barack Obamas valkampanj 2008 kostade närmare 1 miljard dollar och kostnaden för hela valet var uppemot 5 miljarder dollar. Den totala kostnaden för hela valet 2012 kan ha landat på 6 miljarder dollar. Det innebär att de som kandiderar måste ha en enormt stor egen förmögenhet som man är villig att spendera eller att man måste få stora summor pengar av företag och privatpersoner. Det sistnämda innebär ofta att de förväntar sig någon form av ”återbetalning”. Den kan ske i form av att en lag passerar genom systemet och att den lagen gynnar den som bidragit till valkampanjen eller att en annan lag som skulle missgynna bidragsgivaren inte passerar igenom. Här börjar skillnaden mellan korruption och en väl fungerande demokrati bli väldigt otydlig. Har man ett system där alla bidrag redovisas öppet så behöver ingen misstro en politikers intentioner, men om dessa bidrag mörkläggs ser inte jag någon direkt skillnad mot korruption. Oberoende av vilket så leder det till att enskilda personers/företags intressen är de som tas hänsyn till, inte det som demokratin är till för, nämligen att  ”ta hänsyn till samhällets gemensamma behov.” I USA är några av de synligaste effekterna av detta nedanstående två exempel:

1. Fördelningen av pengar och resurser mellan de fattiga och de rika. De som är rika får mer och mer och de som är fattiga får mindre och mindre. Det är politiker som genom lagar bestämmer hur pengarna/resurserna ska fördelas. Nedanstående video visar på ett tydligt sätt hur fördelningen av pengar/resurser i USA ser ut i befolkningen.

www.youtube.com/watch?v=QPKKQnijnsM

Om man tror att detta bara är ett fenomen i USA kan man titta på nedanstående länk som beskriver hur det ser ut i ett globalt perspektiv:

www.youtube.com/watch?v=uWSxzjyMNpU

eller nedanstående länk som beskriver hur det ser ut i Sverige

www.youtube.com/watch?v=3ZwBkXT-fVE

Fördelningen är inte den som är bäst för samhällets gemensamma behov!

2. Den mängd pengar som lägs på militären/krig. År 2010 spenderade USA

711 421 000 000 dollar på militären. USA stod år 2013 för 39% av hela världens militärutgifter. Med tanke på hur många som får en bristfällig skolgång/sjukvård och som inte har bostad/mat i USA kan man inte direkt säga att pengarna läggs på det som är ”samhällets gemensamma behov”. Om man halverade den summan och istället la pengarna att bekämpa fattigdom eller att förbättra sjukvården så skulle det räcka väldigt långt.

Med tanke på ovanstående två exempel är det inte så konstigt att samhället tvingas till en massa konstiga saker som inte hör hemma i ett samhälle på 2000-talet. Ett av de mest iögonfallande exemplen är följande:

I USA finns ett företag som säljer skottsäkra ryggsäckar. Målgruppen är inte den amerikanska militären, vilket man skulle kunna tro, utan oroliga småbarnsföräldrar. Priset för en skottsäker ryggsäck är 300 dollar. Hittills har företaget sålt 300 ryggsäckar och fått förfrågan från ytterligare ca 2000 oroliga föräldrar. Företaget som säljer ryggsäckarna jämför dem med att använda flytväst eller bilbälte.

När skolbarn måste använda skottsäkra ryggsäckar för att skydda sig vid en eventuell ”skolskjutning” samtidigt som vapentillverkarna tjänar stora pengar på vapenförsäljningen, då är det ett sjukt samhälle man lever i enligt mig. Särskilt när allt är sanktionerat av de styrande politikerna!

Man kan också dra en parallell till den bombning som nyss hände i samband med Boston Maraton. En förskräcklig händelse där tre personer dog och över 140 skadades. Då det går under termen ”terrordåd” blir det ett enormt påslag och de skyldiga ska stå till svars oberoende av vad det kostar att hitta dem. Att det samtidigt är amerikanska medborgare som skjuter andra amerikanska medborgare dagligen i mycket större omfattning är det ingen som höjer på ögonbrynen för. Det är ju en mänsklig rättighet i USA att bära vapen och försvara sig.

Senaten i USA har stoppat ett förslag om att begränsa vapenhandeln trots att 90 % av befolkningen stödjer förslaget. Lobbyisterna påverkar vilka lagar och beslut som tas i en så stor omfattning i dag att man kan ifrågasätta om demokratin lyckas göra det som är tänkt? I USA är det ett stort problem med den stora mängd vapen som finns i omlopp och som är lättillgängliga för den/de som vill ha dem. Antalet vapen per 100 invånare i USA är nästan 90 stycken. Det är överlägset mest av alla länder i hela världen (enligt statistik från 2007). Det land som ligger trea på listan har ungefär hälften så många vapen per 100 invånare som USA har! Ungefär 30 000 personer dör varje år i USA från händelser där skjutvapen är inblandade. I Australien är motsvarande siffra mellan 200 och 250 varje år och i Finland som ligger på plats fyra när det gäller antal vapen per 100 invånare är siffran 195! I dagsläget finns det inte några/väldigt få politiker som vågar göra något åt problemet med vapen i USA. NRA (National Rifle Association) har en väldigt stark lobbyingverksamhet i USA och de har definitivt påverkat senaten när det gäller deras möjligheter att begränsa vapentillgången.

Tre sevärda inslag som handlar om jämförelse mellan USA och Australien när det gäller vapen och dödsskjutningar:

http://www.youtube.com/watch?v=9pOiOhxujsE

http://www.youtube.com/watch?v=TYbY45rHj8w

http://www.youtube.com/watch?v=mVuspKSjfgA

Det som är oroväckande för oss i Sverige är att vi är på väg mot samma utveckling här. Privata företag som sköter lobbyingverksamhet är en växande bransch i Sverige. Det handlar om att hitta vägar för att kringgå de vanliga politiska processerna. Detta sker främst genom att se till att man har goda kontakter med de politiker som är beslutsfattare. Rekryteringen handlar till stor del om att värva f d politiker som redan är etablerade och som kan användas för att visa kunderna att man har möjlighet att påverka de politiska besluten. Om det sedan är bra för ”samhällets gemensamma behov” eller inte är sekundärt. Än större blir problemet när de flesta av dessa processer sker utan insikt från övriga samhället. Skulle allt redovisas öppet, så alla vet vem/vilka som stöder olika förslag skulle det inte behöva vara ett problem, men idag sker verksamheten i det dolda.

Jag hoppas att det finns ett antal intelligenta personer som spenderar tid på att försöka hitta det samhällsstyrsystem som kommer att efterträda demokratin. Om vi fortsätter på den inslagna vägen ser tyvär inte framtiden så ljus ut som den skulle kunna vara.

Avslutningsvis citerar jag Winston Churchill:

Democracy is the worst form of government, except all the others that has been tried

Källor:

www.forskning.se/nyheterfakta/teman/demokrati/tiofragorsvar/vadardemokrati.5.51919b2a11aa0a4309e8000572.html

www.guardian.co.uk/news/datablog/2012/apr/17/military-spending-countries-list

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures

www.guardian.co.uk/world/2013/apr/26/us-bulletproof-uniforms-gun-control

www.addictinginfo.org/2013/04/18/obama-gets-angry-calls-on-americans-to-vote-out-the-senators-who-sold-out-to-the-nra-video/

http://sunlightfoundation.com/blog/2012/12/18/nra-and-congress/

http://en.wikipedia.org/wiki/Number_of_guns_per_capita_by_country

www.aftonbladet.se/nyheter/article16686518.ab